Jag minns en sak som min storebror sa till mig när jag var yngre. På den tiden var jag ung nog att fortfarande tro på att allt var möjligt, men samtidigt gammal nog att förstå mina begränsningar. Jag ville bli bäst på handboll, det var mitt allt. Min storebror berättade då till mig ett citat från en framgångsrik spelare: ”Varje dag jag inte tränar, så tränar någon annan. Den dagen vi två möts, så kommer han att vinna.” Dessa ord har format mig och påverkar mig än idag.
Från början fungerande det som en motivationskälla. Men ju äldre jag blev och ju längre jag gled ifrån handbollens värld, desto mer press sattes på mig själv. Jag ville ju bli framgångsrik, jag ville prestera i allt jag gör. Detta ledde till att jag alltid la ner mitt fulla fokus i det jag gjorde, oavsett vad för liten tävling eller uppgift som var placerad framför mig så gick jag alltid in med full kraft. Men det skulle komma att ske en förändring.
Sanningen är att den här pressen man sätter på sig själv, den viljan att visa vad man går för, ofta förvandlas till stora trästockar. Det blir till trästockar som trycks in i sina egna hjul och förhindrar en att röra sig framåt. Man drar ut på att börja skriva sin presentation, sin uppsats eller hoppar över att söka ett jobb, för att man är rädd för att man inte ska prestera. För folk är inte rädda för att misslyckas, folk är rädda för att inte vara bäst. Istället för att sätta igång i tid, så skjuter man upp det. Man letar efter ett skyddsnät som man kan skylla på. ”Om jag bara hade börjat i tid, tänk er då hur bra det hade vart!”
Denna press och vilja fungerar som ett ankare som trycker ner dig mot havets botten. Din kropp blir tyngre och det blir svårare att styra sin andning. Det är samma känsla som innan en presentation för klassen. Man vet att man klarar det, man vet att även om man skulle uttala ett ord fel så kommer klassen inte bry sig. Men ändå, trots det så har man denna känsla i kroppen, denna press att prestera. Även efter blir man aldrig riktigt nöjd. Denna inställning att ingenting någonsin är perfekt och att allt kan bli bättre är en sjukdom som förgiftar ens mentala energi. Det är som att springa i en dröm, på en tjockmatta, i rymden. Oavsett hur fort du springer, eller hur kraftigt du trampar ifrån så står du bara still. Det spelar ingen roll hur mycket tid eller energi du lägger på det, du kommer aldrig nå ditt egna uppsatta mål, utan du kommer alltid se saker som kunde ha vart bättre. Därav, du kommer aldrig göra dig själv nöjd.
När många tävlingsinriktade och ambitiösa människor blir placerade i samma grupp, kan man tro att denna press kommer att öka. Men för mig var det inte så. Matix-effekten fortsätter att förundra en. Nu med en termin kvar så börjar det bli dags att titta efter jobb, att bestämma sig vad man ska göra efter våren. Från början så undrade man hur stöttande folk skulle vara, kommer dom vilja hjälpa mig? Tipsar dom verkligen om samma jobb så att vi blir konkurrenter? Lägger dom timmar åt att hjälpa min uppsats? Svaret är ja, det gör dom. Dom hjälper en att se sina egna prestationer, dom hjälper en att vara nöjd med det man har gjort. Det må vara en kliché, men dom här 29 människorna lyfter verkligen en och hjälper dig att nå dina potentialer och hitta dina begränsningar, på ett bra sätt.
Kanske är det så att jag har lärt mig att tolka det som min storebror sa till mig på ett nytt sätt. Tidigare har jag alltid lagt vikten i att träna och prestera, men kanske är det så att man snarare måste sluta fokusera på att alltid vinna. Även om vinna är jävligt kul, så måste vi ändå fokusera på att ha kul på andra sätt också. Därför ber jag er, ta tillvara på tiden. Ta en spontanare en tisdagseftermiddag och drick en kaffe, öl eller bara ta en promenad med någon du tycker om. Var nöjd över dig själv, både vart du är och vart du är på väg. Är du inte nöjd? Grubbla inte i det förgångna, ändra framtiden, se till att om ett år, när du blickar tillbaka, då ska du inte behöva grubbla över den här tiden du lever i just nu. Socialisera dig, lär känna nya människor. Livet som ung och fyllt med energi är kort, livet som matixare är ännu kortare. Ta tillvara på det, ha kul.
Tack för min tid hittills, Fredrik Billberg
Comments