MATIX-BLOGG! "Get To know The Journey"

Här bloggar vi som går  MATIX om vardagslivet på utbildningen. Då och då skriver ett partnerbolag eller en alumn en gästblogg.

2015 > 09

Idag är det den första söndagen i september, och den bjuder på en riktigt vacker morgon. Kaffet ryker, solen skiner in genom fönstren, tankar/idéer och intryck cirkulerar i kroppen nästan likt blodomloppet – den första veckan med den nya konstellation Matixstudenter anno 2015/2016 har precis nått sin slutpunkt - och således har läsåret bara börjat.

Jag heter Johan Elmqvist, är snart 25 år, kommer ifrån Göteborg och är den som tar vid i denna blogg från förra årets studenter. För mig var det självklart när möjligheten uppenbarade sig, inte på grund av att jag ville visa framfötterna, utan helt enkelt bara för att det är intryck av helt otroliga magnituder inom mig som bara måste ut, och det tenderar jag att uttrycka bäst i skrift, även om jag ofta är ”den där killen” som aldrig kan sluta prata.

Jag ska inte gå in i detalj alltför mycket, det blir inget: ”måndagen spenderades så här, i tisdags hände detta” och så vidare. Istället ska jag försöka komprimera (hur det nu kommer gå…) och ringa in helheten av intryck som känns mest signifikativa för denna första vecka i september, och även vad som ringar in den grupp individer jag nu är en del av. Rubriken i sig är klyschig, det är högst medvetet, för vi har varit inne en del på klyschor under veckan och det känns som att det kan bli några till innan detta läsår nått sitt slut.

”Fallskärmen”
Den första biten jag vill gå in på, är den jag vill benämna som ”fallskärmen”. Det är en väldigt central bit för framförallt mig under veckan som varit, och jag kan tänka mig att de flesta andra i klassen känner likadant på något plan.Jag ska vara ärlig och säga att jag redan har vetat om ett företag som ska vara med detta år. Det råkar förefalla som så, att jag redan har haft kontakt med detta företag för att söka anställning, samt att jag har en väldigt god vän som jobbar där. Min initiala tanke var därför att via min vän, trycka på detta företag att anmäla sig som partnerföretag till Matix och på så sätt få både utbildningen och jobbet jag vill ha på samma gång. Detta har varit tanken, målet och hela planen innan jag klev in i denna introduktionsvecka.

Jag är som sagt av typen spader och ruter mest, jag går inte in i en ny situation utan en grundläggande plan.

Det är här som fallskärmen nu kommit in. Att höra Oscar (alumni från förra året) berätta om hur han, utan någon teknisk bakgrund, med 1-2 kurser ekonomi i bagaget, inställd på att landa i någon form av tjänsteverksamhet, hamnar på ett företag som distribuerar industrilasrar. Varenda anställd var i princip utbildad ingenjör och Oscar hade ingen kunskap, inget överdrivet intresse och ingen erfarenhet i den typen av bransch. Innan denna vecka hade detta låtit som ett mardrömsscenario, men nu mer än någonsin känner jag att det finns möjligheter bakom varenda en av de 30 dörrar till de partnerföretag som vi tillsammans ska träffa om ungefär 48 timmar. Vidare att även höra de andra alumnerna i tisdags i ämnet, samt lyssna till vår helt fantastiska kursledning understryka med emfas, att man som Matixstudent måste pröva sina vingar, våga vara obekväm och ta sig an nya situationer och nya roller för att utvecklas som allra bäst. Denna första söndag i september känns det verkligen som att denna under veckan hemmasydda fallskärm blivit större och större, bättre förstärkt och mer och mer trygg att använda när den gröna lampan snart lyser, och vi alla ska hoppa ur trygghetens flygplan en efter en.

Det är okej, det kommer ordna sig vart man än hamnar, men bara med hjälp av det personliga kapital som du bidrar med, samt den utökade verktygslåda som kommer bli mer och mer behjälplig alltjämt som året fortgår. Jag inser detta nu, jag är bekväm med det, jag kommer anamma det – den initiala planen är inte längre aktuell.

”Gemenskap”
Den andra delen vill jag kalla ”gemenskap”, dels för att det är något jag värdesätter något otroligt i min vardag men givetvis för att gemenskapen är redan nu en helt otroligt stark del i gruppen, som likt en välkomponerad kedja håller i alla väder och kan stå emot det mesta den utsätts för. Emellanåt kommer det gnissla, emellanåt kommer det känns som att gruppen, lärteamet och/eller individen är on top of the world men det är just dessa svängningar och ojämnheter, i alla lägen, som gemenskapen kommer sättas på prov och fungera som den olja som ser till att kedjan håller framtill den 3 juni 2016, och förhoppningsvis många år ytterligare. Bara under denna vecka har vi alla funnit gemenskapen tillsammans, även om vissa är lite närmare varandra än andra, men övergripande har hela gruppen varenda sekund av varje timme av varje dag investerat i varandra och visat att man verkligen har ett driv, ett intresse och ett engagemang i att lära känna och finnas där för varandra.

Jag tror mer på vetenskap än övernaturliga fenomen, men att bero på att vi i fredags skulle berätta något lite hemligt om oss själva, är en lite udda förmåga hos mig själv att kunna känna av energier i grupper och rum. Jag är medveten om att detta låter riktigt sjukt, jag känner mig tokig som ens uttrycker detta då jag själv är så rationell som det bara går att bli. Anledningen är för att jag i fredags kände en helt otroligt stark positiv känsla i rummet under de kreativa, roliga men samtidigt välkomponerade och sanna redovisningar vi höll för varandra. Det är ett riktigt gott tecken vill jag lova, för jag kan inte komma ihåg när jag senast var i en sal inför en redovisning och inte kände något annat än ångest från individer i omgivningen. Det tyder på en stark grupp, med ömsesidig respekt, värme och som är oerhört bekväm med alla dess delar.

För övrigt tyckte jag verkligen att alla redovisningar var briljanta, och alla på helt olika sätt med tanke på den spännvidd som fanns i de olika utförandena. Att överskåda varje grupp i samband med detta, gav sannerligen intrycket av att alla i gruppen bidragit med sin egen personliga touch till helheten, och den känsla jag har av alla enskilda personer i klassen kändes påtagligt signifikativ för de enskilda redovisningar alla skapat gemensamt.

”With tired eyes, tired minds, tired souls – we slept”
I skrivande stund inser jag att det nog är dags att ”wrap things up” som man säger när det är dags att inse att man är mer än färdig. Jag fick inga direkta instruktioner om antal ord, tecken eller dylikt som detta inlägg skulle vara, vad jag skulle fokusera på eller någon deadline att förhålla mig till. Jag skulle bara kicka igång denna blogg för 30 nya skribenter och skicka med en bild på mig själv i något sammanhang.

Jag vet inte om några av er känner igen er i något av det jag nu författat, eller om någon av er ens har orkat läsa till denna punkt då detta blivit mer av en essä än ett blogginlägg. När man inte får några begränsningar att förhålla sig till blir det lätt så här i mitt fall, så lär er den biten med mig redan nu. På så vis slipper jag skriva mindre noveller vid varje tillfälle något ska knåpas ihop, för det är inte ens medvetet det blir långt, jag vet ibland bara inte om jag har hittat mitt slut eller inte.

Delrubriken i sig syftar till en serie jag såg för en herrans massa år sedan, det är en av mina absoluta favoritformuleringar och har funnits med mig i många år. I detta sammanhang syftar den helt enkelt till att efter en vecka med intryck, lärdomar, kunskap, vänskap, broar, dans, kärlek och lite alkohol här på slutet, är det dags att ta sig till kammaren, begrunda och försöka smälta denna första vecka. Jag är helt slut kan jag säga, men på ett positivt sätt. Jag tror vi alla gick in i denna första vecka som en nyköpt svamp, och nu har vi absorberat så mycket av alla ovan nämnda element att vi är helt fyllda. Men imorgon är det måndag, och efter en helg av vila, av att smälta allt som denna nya union vi ingått i har gett oss, kommer vi alla tillbaka till denna nya vecka redo att absorbera nya ting igen.

Tack för denna första vecka, och tack för att ni alla gått in och investerat så mycket i detta för att nu ha skapat denna otroliga språngbräda i vad jag hoppas ska bli det mest lärorika, dynamiska och utvecklande året under skoltiden.

Väl mött!

/Johan E
 

Läs hela inlägget »

Touchdown! - Första PM:et inne!

  • Första PM:et inom ekonomi – och verksamhetsstyrning är inlämnat!
  • Ny kurs i strategi startade redan direkt efter inlämning.
  • Idag presenterades ett live case av ett företag där vi sedan ska presentera en lösning.
Dessutom har vi hunnit med två inspirerande gästföreläsningar av Björn Söderberg som berättat om sin upplevelse om hållbart företagande.


Intensivt, lärorikt och väldigt kul och än är inte veckan över!

Kvar återstår två dagar på våra företag. På mitt företag arbetar jag med affärsutveckling.  Vi arbetar tillsammans fram en vision, värderingar och strategier för att nå de olika målen företaget har. Jag har haft presentationer för ledningsgruppen där jag intervjuat medarbetare om deras syn på sin arbetsplats.

Utöver dessa typer av uppgifter på företaget utför vi även alla våra skoluppgifter på företaget. Eftersom första PM:et är inlämnat så ska dessa även presenteras för företagen. Jag ska ha presentation för ledningsgruppen om en vecka, det ska bli otroligt spännande och se hur de ser på mitt PM och mina idéer om hur just de kan förbättra sin verksamhet internt.

/Matilda

Vi vet att vi kan!

-        Tänk på att ta vara på tiden ni har framför er!
-        Tiden går fort, plötsligt står ni på Malmstensvåningen igen!


Nja, än är vi inte tillbaka på Malmstensvåningen men däremot var det där vårt MATIX-år startade och visst hade de rätt, tiden går fort. Det var i början av september som vi, den nya MATIX-klassen entrade Handelshögskolan – förväntansfulla och kanske också nervösa över den utbildning vi antagits till och höga på den förväntan antagningsprocessen bidragit med. Här stod vi nu, infirades av kursledningen och champagnen flödade (nästan). Vad har hänt sedan dess?

För att få ut så mycket som möjligt av MATIX är goda relationer och klassgemenskap en väsentlig del. Således spenderade vi första veckan med att lägga champagnen åt sidan och istället befinna oss på Brewhouse med diverse aktiviteter som främjade både relationsskapande, lärteamsutmanande och- brobyggande samarbeten. Träffar med kursledare, representanter från MATIX HQ och tidigare alumner satte oss snabbt in i MATIX-sfären och jag tror vi alla frågade oss om allt verkligen kan vara så bra som det beskrivs. Hade vi blivit frälsta? Sektkänslan infann sig och svaret blev kort därefter enkelt, - JA. Allt kan faktiskt vara så bra som det beskrivs.

Sedan dess har veckorna passerat och om det är något MATIX erbjuder så är det variation. Ingen vecka är den andre lik trots att det vid första anblick på schemat kan se så ut. Vi har kommit en bra bit in på den första delkursen, Verksamhetsstyrning där vi tre dagar i veckan lär, funderar, höjer på ögonbrynen och skrattar åt de många om än imponerande verklighetsbaserade historier som kopplas till ekonomi och- verksamhetsstyrning, ledarskap, processorientering och lean management.

Den teori vi får med oss från föreläsningar analyseras och diskuteras därefter ute på våra partnerföretag. Under en lång, spännande och inte minst krävande tisdag ett par veckor tillbaka mötte vi studenter de partnerföretag som blivit utvalda att matchas ihop med oss under hela läsåret. Efter mingel i dubbelpass, funderingar och analyser av oss själva och företagen lämnades våra önskemål på partnerföretag in. Idag, tre veckor senare är vi 29 studenter som på ett varsitt företag utmanas, drivs framåt och engageras i företagsledda projekt och PM:skriverier från aktuell kurs två dagar i veckan. Vi står alla inför olika utmaningar och funderingar – varvar dagarna med ambition och en skräckblandad förtjusning över känslan av att ta oss an de case som andra i många fall räds.

Kanske är det just det som gör oss på MATIX speciella, vi vet att vi kan!
Brobyggande  var inte heller en speciellt dum start för nu vet vi också, att det är i samklang med andra som vi tar fram det bästa ur oss själva.

Följ gärna vår vardag på:
Instagram - @matixhandels
Facebook – Management av tillväxtföretag
LinkedIn – Management av tillväxtföretag
Eller på vår hemsida – www.matix.se


/Felicia

Smart People Make things Simple!

Inledningen på Matixåret 2014 har sprungit iväg. På bara några veckor så har vi i Matixgänget betat av teambuilding, företagsmässa, företagsval, några inledande föreläsningar och en första vecka på företagen. Efter dessa intensiva veckor var det dags för Matixårets första gästföreläsning, vi fick besök av Dr. Rob Britton, rektor på airlearn och professor vid Georgetown University med över 30 års erfarenhet av ledarskap inom flygbranschen. Rob håller årligen föreläsningar på skolor som Kellogg, Wharton och London Business School för att nämna några. Föreläsningen fokuserade på vad Rob lärt sig under sina år som ledare inom flygbranschen och det som jag och säkerligen många fler tog med sig av föreläsningen var just citatet “The smartest people make things simple”.  Föreläsningen bjöd på både skratt och intressanta diskussioner, så som hur man skapar förtroende på en arbetsplats eller hur den 11e september påverkade flygindustrin? Väl efter föreläsningen så var vi några studenter som passade på att äta middag men den otroligt trevlige amerikanen. Vi promenerade ned till Hemma hos där en god middag avnjöts och diskussionerna fortsatte angående flygindustrin men med ett allt mer närvarande hållbarhetstema.

Sammanfattningsvis så har de inledande veckorna överträffat mina förväntningar på vad Matix kunde erbjuda. Jag ser med stor förväntan fram emot vad programmet kommer bidra med b är övertygad att Matix kan bidra tillr på airlearn och professor vid bnågra r varför   rverktyg och fokusera på dessa istället åde när det kommer till lärande men även den personliga utvecklingen som jag så här inledningsvis är övertygad att Matix kommer bidra till.

2015 > 09

Idag är det den första söndagen i september, och den bjuder på en riktigt vacker morgon. Kaffet ryker, solen skiner in genom fönstren, tankar/idéer och intryck cirkulerar i kroppen nästan likt blodomloppet – den första veckan med den nya konstellation Matixstudenter anno 2015/2016 har precis nått sin slutpunkt - och således har läsåret bara börjat.

Jag heter Johan Elmqvist, är snart 25 år, kommer ifrån Göteborg och är den som tar vid i denna blogg från förra årets studenter. För mig var det självklart när möjligheten uppenbarade sig, inte på grund av att jag ville visa framfötterna, utan helt enkelt bara för att det är intryck av helt otroliga magnituder inom mig som bara måste ut, och det tenderar jag att uttrycka bäst i skrift, även om jag ofta är ”den där killen” som aldrig kan sluta prata.

Jag ska inte gå in i detalj alltför mycket, det blir inget: ”måndagen spenderades så här, i tisdags hände detta” och så vidare. Istället ska jag försöka komprimera (hur det nu kommer gå…) och ringa in helheten av intryck som känns mest signifikativa för denna första vecka i september, och även vad som ringar in den grupp individer jag nu är en del av. Rubriken i sig är klyschig, det är högst medvetet, för vi har varit inne en del på klyschor under veckan och det känns som att det kan bli några till innan detta läsår nått sitt slut.

”Fallskärmen”
Den första biten jag vill gå in på, är den jag vill benämna som ”fallskärmen”. Det är en väldigt central bit för framförallt mig under veckan som varit, och jag kan tänka mig att de flesta andra i klassen känner likadant på något plan.Jag ska vara ärlig och säga att jag redan har vetat om ett företag som ska vara med detta år. Det råkar förefalla som så, att jag redan har haft kontakt med detta företag för att söka anställning, samt att jag har en väldigt god vän som jobbar där. Min initiala tanke var därför att via min vän, trycka på detta företag att anmäla sig som partnerföretag till Matix och på så sätt få både utbildningen och jobbet jag vill ha på samma gång. Detta har varit tanken, målet och hela planen innan jag klev in i denna introduktionsvecka.

Jag är som sagt av typen spader och ruter mest, jag går inte in i en ny situation utan en grundläggande plan.

Det är här som fallskärmen nu kommit in. Att höra Oscar (alumni från förra året) berätta om hur han, utan någon teknisk bakgrund, med 1-2 kurser ekonomi i bagaget, inställd på att landa i någon form av tjänsteverksamhet, hamnar på ett företag som distribuerar industrilasrar. Varenda anställd var i princip utbildad ingenjör och Oscar hade ingen kunskap, inget överdrivet intresse och ingen erfarenhet i den typen av bransch. Innan denna vecka hade detta låtit som ett mardrömsscenario, men nu mer än någonsin känner jag att det finns möjligheter bakom varenda en av de 30 dörrar till de partnerföretag som vi tillsammans ska träffa om ungefär 48 timmar. Vidare att även höra de andra alumnerna i tisdags i ämnet, samt lyssna till vår helt fantastiska kursledning understryka med emfas, att man som Matixstudent måste pröva sina vingar, våga vara obekväm och ta sig an nya situationer och nya roller för att utvecklas som allra bäst. Denna första söndag i september känns det verkligen som att denna under veckan hemmasydda fallskärm blivit större och större, bättre förstärkt och mer och mer trygg att använda när den gröna lampan snart lyser, och vi alla ska hoppa ur trygghetens flygplan en efter en.

Det är okej, det kommer ordna sig vart man än hamnar, men bara med hjälp av det personliga kapital som du bidrar med, samt den utökade verktygslåda som kommer bli mer och mer behjälplig alltjämt som året fortgår. Jag inser detta nu, jag är bekväm med det, jag kommer anamma det – den initiala planen är inte längre aktuell.

”Gemenskap”
Den andra delen vill jag kalla ”gemenskap”, dels för att det är något jag värdesätter något otroligt i min vardag men givetvis för att gemenskapen är redan nu en helt otroligt stark del i gruppen, som likt en välkomponerad kedja håller i alla väder och kan stå emot det mesta den utsätts för. Emellanåt kommer det gnissla, emellanåt kommer det känns som att gruppen, lärteamet och/eller individen är on top of the world men det är just dessa svängningar och ojämnheter, i alla lägen, som gemenskapen kommer sättas på prov och fungera som den olja som ser till att kedjan håller framtill den 3 juni 2016, och förhoppningsvis många år ytterligare. Bara under denna vecka har vi alla funnit gemenskapen tillsammans, även om vissa är lite närmare varandra än andra, men övergripande har hela gruppen varenda sekund av varje timme av varje dag investerat i varandra och visat att man verkligen har ett driv, ett intresse och ett engagemang i att lära känna och finnas där för varandra.

Jag tror mer på vetenskap än övernaturliga fenomen, men att bero på att vi i fredags skulle berätta något lite hemligt om oss själva, är en lite udda förmåga hos mig själv att kunna känna av energier i grupper och rum. Jag är medveten om att detta låter riktigt sjukt, jag känner mig tokig som ens uttrycker detta då jag själv är så rationell som det bara går att bli. Anledningen är för att jag i fredags kände en helt otroligt stark positiv känsla i rummet under de kreativa, roliga men samtidigt välkomponerade och sanna redovisningar vi höll för varandra. Det är ett riktigt gott tecken vill jag lova, för jag kan inte komma ihåg när jag senast var i en sal inför en redovisning och inte kände något annat än ångest från individer i omgivningen. Det tyder på en stark grupp, med ömsesidig respekt, värme och som är oerhört bekväm med alla dess delar.

För övrigt tyckte jag verkligen att alla redovisningar var briljanta, och alla på helt olika sätt med tanke på den spännvidd som fanns i de olika utförandena. Att överskåda varje grupp i samband med detta, gav sannerligen intrycket av att alla i gruppen bidragit med sin egen personliga touch till helheten, och den känsla jag har av alla enskilda personer i klassen kändes påtagligt signifikativ för de enskilda redovisningar alla skapat gemensamt.

”With tired eyes, tired minds, tired souls – we slept”
I skrivande stund inser jag att det nog är dags att ”wrap things up” som man säger när det är dags att inse att man är mer än färdig. Jag fick inga direkta instruktioner om antal ord, tecken eller dylikt som detta inlägg skulle vara, vad jag skulle fokusera på eller någon deadline att förhålla mig till. Jag skulle bara kicka igång denna blogg för 30 nya skribenter och skicka med en bild på mig själv i något sammanhang.

Jag vet inte om några av er känner igen er i något av det jag nu författat, eller om någon av er ens har orkat läsa till denna punkt då detta blivit mer av en essä än ett blogginlägg. När man inte får några begränsningar att förhålla sig till blir det lätt så här i mitt fall, så lär er den biten med mig redan nu. På så vis slipper jag skriva mindre noveller vid varje tillfälle något ska knåpas ihop, för det är inte ens medvetet det blir långt, jag vet ibland bara inte om jag har hittat mitt slut eller inte.

Delrubriken i sig syftar till en serie jag såg för en herrans massa år sedan, det är en av mina absoluta favoritformuleringar och har funnits med mig i många år. I detta sammanhang syftar den helt enkelt till att efter en vecka med intryck, lärdomar, kunskap, vänskap, broar, dans, kärlek och lite alkohol här på slutet, är det dags att ta sig till kammaren, begrunda och försöka smälta denna första vecka. Jag är helt slut kan jag säga, men på ett positivt sätt. Jag tror vi alla gick in i denna första vecka som en nyköpt svamp, och nu har vi absorberat så mycket av alla ovan nämnda element att vi är helt fyllda. Men imorgon är det måndag, och efter en helg av vila, av att smälta allt som denna nya union vi ingått i har gett oss, kommer vi alla tillbaka till denna nya vecka redo att absorbera nya ting igen.

Tack för denna första vecka, och tack för att ni alla gått in och investerat så mycket i detta för att nu ha skapat denna otroliga språngbräda i vad jag hoppas ska bli det mest lärorika, dynamiska och utvecklande året under skoltiden.

Väl mött!

/Johan E
 

Läs hela inlägget »

2015 > 09

Idag är det den första söndagen i september, och den bjuder på en riktigt vacker morgon. Kaffet ryker, solen skiner in genom fönstren, tankar/idéer och intryck cirkulerar i kroppen nästan likt blodomloppet – den första veckan med den nya konstellation Matixstudenter anno 2015/2016 har precis nått sin slutpunkt - och således har läsåret bara börjat.

Jag heter Johan Elmqvist, är snart 25 år, kommer ifrån Göteborg och är den som tar vid i denna blogg från förra årets studenter. För mig var det självklart när möjligheten uppenbarade sig, inte på grund av att jag ville visa framfötterna, utan helt enkelt bara för att det är intryck av helt otroliga magnituder inom mig som bara måste ut, och det tenderar jag att uttrycka bäst i skrift, även om jag ofta är ”den där killen” som aldrig kan sluta prata.

Jag ska inte gå in i detalj alltför mycket, det blir inget: ”måndagen spenderades så här, i tisdags hände detta” och så vidare. Istället ska jag försöka komprimera (hur det nu kommer gå…) och ringa in helheten av intryck som känns mest signifikativa för denna första vecka i september, och även vad som ringar in den grupp individer jag nu är en del av. Rubriken i sig är klyschig, det är högst medvetet, för vi har varit inne en del på klyschor under veckan och det känns som att det kan bli några till innan detta läsår nått sitt slut.

”Fallskärmen”
Den första biten jag vill gå in på, är den jag vill benämna som ”fallskärmen”. Det är en väldigt central bit för framförallt mig under veckan som varit, och jag kan tänka mig att de flesta andra i klassen känner likadant på något plan.Jag ska vara ärlig och säga att jag redan har vetat om ett företag som ska vara med detta år. Det råkar förefalla som så, att jag redan har haft kontakt med detta företag för att söka anställning, samt att jag har en väldigt god vän som jobbar där. Min initiala tanke var därför att via min vän, trycka på detta företag att anmäla sig som partnerföretag till Matix och på så sätt få både utbildningen och jobbet jag vill ha på samma gång. Detta har varit tanken, målet och hela planen innan jag klev in i denna introduktionsvecka.

Jag är som sagt av typen spader och ruter mest, jag går inte in i en ny situation utan en grundläggande plan.

Det är här som fallskärmen nu kommit in. Att höra Oscar (alumni från förra året) berätta om hur han, utan någon teknisk bakgrund, med 1-2 kurser ekonomi i bagaget, inställd på att landa i någon form av tjänsteverksamhet, hamnar på ett företag som distribuerar industrilasrar. Varenda anställd var i princip utbildad ingenjör och Oscar hade ingen kunskap, inget överdrivet intresse och ingen erfarenhet i den typen av bransch. Innan denna vecka hade detta låtit som ett mardrömsscenario, men nu mer än någonsin känner jag att det finns möjligheter bakom varenda en av de 30 dörrar till de partnerföretag som vi tillsammans ska träffa om ungefär 48 timmar. Vidare att även höra de andra alumnerna i tisdags i ämnet, samt lyssna till vår helt fantastiska kursledning understryka med emfas, att man som Matixstudent måste pröva sina vingar, våga vara obekväm och ta sig an nya situationer och nya roller för att utvecklas som allra bäst. Denna första söndag i september känns det verkligen som att denna under veckan hemmasydda fallskärm blivit större och större, bättre förstärkt och mer och mer trygg att använda när den gröna lampan snart lyser, och vi alla ska hoppa ur trygghetens flygplan en efter en.

Det är okej, det kommer ordna sig vart man än hamnar, men bara med hjälp av det personliga kapital som du bidrar med, samt den utökade verktygslåda som kommer bli mer och mer behjälplig alltjämt som året fortgår. Jag inser detta nu, jag är bekväm med det, jag kommer anamma det – den initiala planen är inte längre aktuell.

”Gemenskap”
Den andra delen vill jag kalla ”gemenskap”, dels för att det är något jag värdesätter något otroligt i min vardag men givetvis för att gemenskapen är redan nu en helt otroligt stark del i gruppen, som likt en välkomponerad kedja håller i alla väder och kan stå emot det mesta den utsätts för. Emellanåt kommer det gnissla, emellanåt kommer det känns som att gruppen, lärteamet och/eller individen är on top of the world men det är just dessa svängningar och ojämnheter, i alla lägen, som gemenskapen kommer sättas på prov och fungera som den olja som ser till att kedjan håller framtill den 3 juni 2016, och förhoppningsvis många år ytterligare. Bara under denna vecka har vi alla funnit gemenskapen tillsammans, även om vissa är lite närmare varandra än andra, men övergripande har hela gruppen varenda sekund av varje timme av varje dag investerat i varandra och visat att man verkligen har ett driv, ett intresse och ett engagemang i att lära känna och finnas där för varandra.

Jag tror mer på vetenskap än övernaturliga fenomen, men att bero på att vi i fredags skulle berätta något lite hemligt om oss själva, är en lite udda förmåga hos mig själv att kunna känna av energier i grupper och rum. Jag är medveten om att detta låter riktigt sjukt, jag känner mig tokig som ens uttrycker detta då jag själv är så rationell som det bara går att bli. Anledningen är för att jag i fredags kände en helt otroligt stark positiv känsla i rummet under de kreativa, roliga men samtidigt välkomponerade och sanna redovisningar vi höll för varandra. Det är ett riktigt gott tecken vill jag lova, för jag kan inte komma ihåg när jag senast var i en sal inför en redovisning och inte kände något annat än ångest från individer i omgivningen. Det tyder på en stark grupp, med ömsesidig respekt, värme och som är oerhört bekväm med alla dess delar.

För övrigt tyckte jag verkligen att alla redovisningar var briljanta, och alla på helt olika sätt med tanke på den spännvidd som fanns i de olika utförandena. Att överskåda varje grupp i samband med detta, gav sannerligen intrycket av att alla i gruppen bidragit med sin egen personliga touch till helheten, och den känsla jag har av alla enskilda personer i klassen kändes påtagligt signifikativ för de enskilda redovisningar alla skapat gemensamt.

”With tired eyes, tired minds, tired souls – we slept”
I skrivande stund inser jag att det nog är dags att ”wrap things up” som man säger när det är dags att inse att man är mer än färdig. Jag fick inga direkta instruktioner om antal ord, tecken eller dylikt som detta inlägg skulle vara, vad jag skulle fokusera på eller någon deadline att förhålla mig till. Jag skulle bara kicka igång denna blogg för 30 nya skribenter och skicka med en bild på mig själv i något sammanhang.

Jag vet inte om några av er känner igen er i något av det jag nu författat, eller om någon av er ens har orkat läsa till denna punkt då detta blivit mer av en essä än ett blogginlägg. När man inte får några begränsningar att förhålla sig till blir det lätt så här i mitt fall, så lär er den biten med mig redan nu. På så vis slipper jag skriva mindre noveller vid varje tillfälle något ska knåpas ihop, för det är inte ens medvetet det blir långt, jag vet ibland bara inte om jag har hittat mitt slut eller inte.

Delrubriken i sig syftar till en serie jag såg för en herrans massa år sedan, det är en av mina absoluta favoritformuleringar och har funnits med mig i många år. I detta sammanhang syftar den helt enkelt till att efter en vecka med intryck, lärdomar, kunskap, vänskap, broar, dans, kärlek och lite alkohol här på slutet, är det dags att ta sig till kammaren, begrunda och försöka smälta denna första vecka. Jag är helt slut kan jag säga, men på ett positivt sätt. Jag tror vi alla gick in i denna första vecka som en nyköpt svamp, och nu har vi absorberat så mycket av alla ovan nämnda element att vi är helt fyllda. Men imorgon är det måndag, och efter en helg av vila, av att smälta allt som denna nya union vi ingått i har gett oss, kommer vi alla tillbaka till denna nya vecka redo att absorbera nya ting igen.

Tack för denna första vecka, och tack för att ni alla gått in och investerat så mycket i detta för att nu ha skapat denna otroliga språngbräda i vad jag hoppas ska bli det mest lärorika, dynamiska och utvecklande året under skoltiden.

Väl mött!

/Johan E
 

Läs hela inlägget »

2015 > 09

Idag är det den första söndagen i september, och den bjuder på en riktigt vacker morgon. Kaffet ryker, solen skiner in genom fönstren, tankar/idéer och intryck cirkulerar i kroppen nästan likt blodomloppet – den första veckan med den nya konstellation Matixstudenter anno 2015/2016 har precis nått sin slutpunkt - och således har läsåret bara börjat.

Jag heter Johan Elmqvist, är snart 25 år, kommer ifrån Göteborg och är den som tar vid i denna blogg från förra årets studenter. För mig var det självklart när möjligheten uppenbarade sig, inte på grund av att jag ville visa framfötterna, utan helt enkelt bara för att det är intryck av helt otroliga magnituder inom mig som bara måste ut, och det tenderar jag att uttrycka bäst i skrift, även om jag ofta är ”den där killen” som aldrig kan sluta prata.

Jag ska inte gå in i detalj alltför mycket, det blir inget: ”måndagen spenderades så här, i tisdags hände detta” och så vidare. Istället ska jag försöka komprimera (hur det nu kommer gå…) och ringa in helheten av intryck som känns mest signifikativa för denna första vecka i september, och även vad som ringar in den grupp individer jag nu är en del av. Rubriken i sig är klyschig, det är högst medvetet, för vi har varit inne en del på klyschor under veckan och det känns som att det kan bli några till innan detta läsår nått sitt slut.

”Fallskärmen”
Den första biten jag vill gå in på, är den jag vill benämna som ”fallskärmen”. Det är en väldigt central bit för framförallt mig under veckan som varit, och jag kan tänka mig att de flesta andra i klassen känner likadant på något plan.Jag ska vara ärlig och säga att jag redan har vetat om ett företag som ska vara med detta år. Det råkar förefalla som så, att jag redan har haft kontakt med detta företag för att söka anställning, samt att jag har en väldigt god vän som jobbar där. Min initiala tanke var därför att via min vän, trycka på detta företag att anmäla sig som partnerföretag till Matix och på så sätt få både utbildningen och jobbet jag vill ha på samma gång. Detta har varit tanken, målet och hela planen innan jag klev in i denna introduktionsvecka.

Jag är som sagt av typen spader och ruter mest, jag går inte in i en ny situation utan en grundläggande plan.

Det är här som fallskärmen nu kommit in. Att höra Oscar (alumni från förra året) berätta om hur han, utan någon teknisk bakgrund, med 1-2 kurser ekonomi i bagaget, inställd på att landa i någon form av tjänsteverksamhet, hamnar på ett företag som distribuerar industrilasrar. Varenda anställd var i princip utbildad ingenjör och Oscar hade ingen kunskap, inget överdrivet intresse och ingen erfarenhet i den typen av bransch. Innan denna vecka hade detta låtit som ett mardrömsscenario, men nu mer än någonsin känner jag att det finns möjligheter bakom varenda en av de 30 dörrar till de partnerföretag som vi tillsammans ska träffa om ungefär 48 timmar. Vidare att även höra de andra alumnerna i tisdags i ämnet, samt lyssna till vår helt fantastiska kursledning understryka med emfas, att man som Matixstudent måste pröva sina vingar, våga vara obekväm och ta sig an nya situationer och nya roller för att utvecklas som allra bäst. Denna första söndag i september känns det verkligen som att denna under veckan hemmasydda fallskärm blivit större och större, bättre förstärkt och mer och mer trygg att använda när den gröna lampan snart lyser, och vi alla ska hoppa ur trygghetens flygplan en efter en.

Det är okej, det kommer ordna sig vart man än hamnar, men bara med hjälp av det personliga kapital som du bidrar med, samt den utökade verktygslåda som kommer bli mer och mer behjälplig alltjämt som året fortgår. Jag inser detta nu, jag är bekväm med det, jag kommer anamma det – den initiala planen är inte längre aktuell.

”Gemenskap”
Den andra delen vill jag kalla ”gemenskap”, dels för att det är något jag värdesätter något otroligt i min vardag men givetvis för att gemenskapen är redan nu en helt otroligt stark del i gruppen, som likt en välkomponerad kedja håller i alla väder och kan stå emot det mesta den utsätts för. Emellanåt kommer det gnissla, emellanåt kommer det känns som att gruppen, lärteamet och/eller individen är on top of the world men det är just dessa svängningar och ojämnheter, i alla lägen, som gemenskapen kommer sättas på prov och fungera som den olja som ser till att kedjan håller framtill den 3 juni 2016, och förhoppningsvis många år ytterligare. Bara under denna vecka har vi alla funnit gemenskapen tillsammans, även om vissa är lite närmare varandra än andra, men övergripande har hela gruppen varenda sekund av varje timme av varje dag investerat i varandra och visat att man verkligen har ett driv, ett intresse och ett engagemang i att lära känna och finnas där för varandra.

Jag tror mer på vetenskap än övernaturliga fenomen, men att bero på att vi i fredags skulle berätta något lite hemligt om oss själva, är en lite udda förmåga hos mig själv att kunna känna av energier i grupper och rum. Jag är medveten om att detta låter riktigt sjukt, jag känner mig tokig som ens uttrycker detta då jag själv är så rationell som det bara går att bli. Anledningen är för att jag i fredags kände en helt otroligt stark positiv känsla i rummet under de kreativa, roliga men samtidigt välkomponerade och sanna redovisningar vi höll för varandra. Det är ett riktigt gott tecken vill jag lova, för jag kan inte komma ihåg när jag senast var i en sal inför en redovisning och inte kände något annat än ångest från individer i omgivningen. Det tyder på en stark grupp, med ömsesidig respekt, värme och som är oerhört bekväm med alla dess delar.

För övrigt tyckte jag verkligen att alla redovisningar var briljanta, och alla på helt olika sätt med tanke på den spännvidd som fanns i de olika utförandena. Att överskåda varje grupp i samband med detta, gav sannerligen intrycket av att alla i gruppen bidragit med sin egen personliga touch till helheten, och den känsla jag har av alla enskilda personer i klassen kändes påtagligt signifikativ för de enskilda redovisningar alla skapat gemensamt.

”With tired eyes, tired minds, tired souls – we slept”
I skrivande stund inser jag att det nog är dags att ”wrap things up” som man säger när det är dags att inse att man är mer än färdig. Jag fick inga direkta instruktioner om antal ord, tecken eller dylikt som detta inlägg skulle vara, vad jag skulle fokusera på eller någon deadline att förhålla mig till. Jag skulle bara kicka igång denna blogg för 30 nya skribenter och skicka med en bild på mig själv i något sammanhang.

Jag vet inte om några av er känner igen er i något av det jag nu författat, eller om någon av er ens har orkat läsa till denna punkt då detta blivit mer av en essä än ett blogginlägg. När man inte får några begränsningar att förhålla sig till blir det lätt så här i mitt fall, så lär er den biten med mig redan nu. På så vis slipper jag skriva mindre noveller vid varje tillfälle något ska knåpas ihop, för det är inte ens medvetet det blir långt, jag vet ibland bara inte om jag har hittat mitt slut eller inte.

Delrubriken i sig syftar till en serie jag såg för en herrans massa år sedan, det är en av mina absoluta favoritformuleringar och har funnits med mig i många år. I detta sammanhang syftar den helt enkelt till att efter en vecka med intryck, lärdomar, kunskap, vänskap, broar, dans, kärlek och lite alkohol här på slutet, är det dags att ta sig till kammaren, begrunda och försöka smälta denna första vecka. Jag är helt slut kan jag säga, men på ett positivt sätt. Jag tror vi alla gick in i denna första vecka som en nyköpt svamp, och nu har vi absorberat så mycket av alla ovan nämnda element att vi är helt fyllda. Men imorgon är det måndag, och efter en helg av vila, av att smälta allt som denna nya union vi ingått i har gett oss, kommer vi alla tillbaka till denna nya vecka redo att absorbera nya ting igen.

Tack för denna första vecka, och tack för att ni alla gått in och investerat så mycket i detta för att nu ha skapat denna otroliga språngbräda i vad jag hoppas ska bli det mest lärorika, dynamiska och utvecklande året under skoltiden.

Väl mött!

/Johan E
 

Läs hela inlägget »

En liten rubrik.

Du kan ändra denna exempeltext. Lorem ipsum dolor sit amet, consectetuer adipiscing elit. Donec libero. Suspendisse bibendum. Cras id urna. Morbi tincidunt, orci ac convallis aliquam, lectus turpis varius lorem, eu posuere nunc justo tempus leo. Donec mattis, purus nec placerat bibendum, dui pede condimentum odio, ac blandit ante orci ut diam.

Brobyggande tar fram det bästa ur oss själva!

-        Tänk på att ta vara på tiden ni har framför er!
-        Tiden går fort, plötsligt står ni på Malmstensvåningen igen!

Nja, än är vi inte tillbaka på Malmstensvåningen men däremot var det där vårt MATIX-år startade och visst hade de rätt, tiden går fort. Det var i början av september som vi, den nya MATIX-klassen entrade Handelshögskolan – förväntansfulla och kanske också nervösa över den utbildning vi antagits till och höga på den förväntan antagningsprocessen bidragit med. Här stod vi nu, infirades av kursledningen och champagnen flödade (nästan). Vad har hänt sedan dess?

För att få ut så mycket som möjligt av MATIX är goda relationer och klassgemenskap en väsentlig del. Således spenderade vi första veckan med att lägga champagnen åt sidan och istället befinna oss på Brewhouse med diverse aktiviteter som främjade både relationsskapande, lärteamsutmanande och- brobyggande samarbeten. Träffar med kursledare, representanter från MATIX HQ och tidigare alumner satte oss snabbt in i MATIX-sfären och jag tror vi alla frågade oss om allt verkligen kan vara så bra som det beskrivs. Hade vi blivit frälsta? Sektkänslan infann sig och svaret blev kort därefter enkelt, - JA. Allt kan faktiskt vara så bra som det beskrivs.

Sedan dess har veckorna passerat och om det är något MATIX erbjuder så är det variation. Ingen vecka är den andre lik trots att det vid första anblick på schemat kan se så ut. Vi har kommit en bra bit in på den första delkursen, Verksamhetsstyrning där vi tre dagar i veckan lär, funderar, höjer på ögonbrynen och skrattar åt de många om än imponerande verklighetsbaserade historier som kopplas till ekonomi och- verksamhetsstyrning, ledarskap, processorientering och lean management.

Den teori vi får med oss från föreläsningar analyseras och diskuteras därefter ute på våra partnerföretag. Under en lång, spännande och inte minst krävande tisdag ett par veckor tillbaka mötte vi studenter de partnerföretag som blivit utvalda att matchas ihop med oss under hela läsåret. Efter mingel i dubbelpass, funderingar och analyser av oss själva och företagen lämnades våra önskemål på partnerföretag in. Idag, tre veckor senare är vi 29 studenter som på ett varsitt företag utmanas, drivs framåt och engageras i företagsledda projekt och PM:skriverier från aktuell kurs två dagar i veckan. Vi står alla inför olika utmaningar och funderingar – varvar dagarna med ambition och en skräckblandad förtjusning över känslan av att ta oss an de case som andra i många fall räds.

Kanske är det just det som gör oss på MATIX speciella, vi vet att vi kan. Brobyggande  var inte heller en speciellt dum start för nu vet vi också, att det är i samklang med andra som vi tar fram det bästa ur oss själva.

Följ gärna vår vardag på:
Instagram - @matixhandels
Facebook – Management av tillväxtföretag
LinkedIn – Management av tillväxtföretag
Eller på vår hemsida – www.matix.se
/Felicia.

The Smartest People Make Things Simple!

Inledningen på Matixåret 2014 har sprungit iväg. På bara några veckor så har vi i Matixgänget betat av teambuilding, företagsmässa, företagsval, några inledande föreläsningar och en första vecka på företagen. Efter dessa intensiva veckor var det dags för Matixsårets första gästföreläsning, vi fick besök av Dr. Rob Britton, rektor på airlearn och professor vid Georgetown University med över 30 års erfarenhet av ledarskap inom flygbranschen. Rob håller årligen föreläsningar på skolor som Kellogg, Wharton och London Business School för att nämna några. Föreläsning fokuserade på vad Rob lärt sig under sina år som ledare inom flygbranschen och det som jag och säkerligen många fler tog med sig av föreläsningen var just citatet “The smartest people make things simple”.  Föreläsningen bjöd på både skratt och intressanta diskussioner, så som hur man skapar förtroende på en arbetsplats eller hur den 11e september påverkade flygindustrin? Väl efter föreläsningen så var vi några studenter som passade på att äta middag med den otroligt trevlige amerikanen. Vi promenerade ned till Hemma hos där en god middag avnjöts och diskussionerna fortsatte angående flygindustrin med fokus på ett allt mer närvarande hållbarhetstema.

Sammanfattningsvis så har de inledande veckorna överträffat mina förväntningar på vad Matix kunde erbjuda. Jag ser med stor förväntan fram emot vad programmet kommer bidra med när det gäller lärande men även den personliga utvecklingen som jag så här inledningsvis är övertygad om att Matix kommer bidra till.
/Oscar

En inblick i MATIX-studenternas vardag

Studenterna på MATIX 13-14 berättar i denna blogg om vardagen på utbildningen. Tid på partnerföretaget, upplevelsen av tiden på Handelshögskolan samt allt det andra som hör utbildningen till. 

2015 > 09

Idag är det den första söndagen i september, och den bjuder på en riktigt vacker morgon. Kaffet ryker, solen skiner in genom fönstren, tankar/idéer och intryck cirkulerar i kroppen nästan likt blodomloppet – den första veckan med den nya konstellation Matixstudenter anno 2015/2016 har precis nått sin slutpunkt - och således har läsåret bara börjat.

Jag heter Johan Elmqvist, är snart 25 år, kommer ifrån Göteborg och är den som tar vid i denna blogg från förra årets studenter. För mig var det självklart när möjligheten uppenbarade sig, inte på grund av att jag ville visa framfötterna, utan helt enkelt bara för att det är intryck av helt otroliga magnituder inom mig som bara måste ut, och det tenderar jag att uttrycka bäst i skrift, även om jag ofta är ”den där killen” som aldrig kan sluta prata.

Jag ska inte gå in i detalj alltför mycket, det blir inget: ”måndagen spenderades så här, i tisdags hände detta” och så vidare. Istället ska jag försöka komprimera (hur det nu kommer gå…) och ringa in helheten av intryck som känns mest signifikativa för denna första vecka i september, och även vad som ringar in den grupp individer jag nu är en del av. Rubriken i sig är klyschig, det är högst medvetet, för vi har varit inne en del på klyschor under veckan och det känns som att det kan bli några till innan detta läsår nått sitt slut.

”Fallskärmen”
Den första biten jag vill gå in på, är den jag vill benämna som ”fallskärmen”. Det är en väldigt central bit för framförallt mig under veckan som varit, och jag kan tänka mig att de flesta andra i klassen känner likadant på något plan.Jag ska vara ärlig och säga att jag redan har vetat om ett företag som ska vara med detta år. Det råkar förefalla som så, att jag redan har haft kontakt med detta företag för att söka anställning, samt att jag har en väldigt god vän som jobbar där. Min initiala tanke var därför att via min vän, trycka på detta företag att anmäla sig som partnerföretag till Matix och på så sätt få både utbildningen och jobbet jag vill ha på samma gång. Detta har varit tanken, målet och hela planen innan jag klev in i denna introduktionsvecka.

Jag är som sagt av typen spader och ruter mest, jag går inte in i en ny situation utan en grundläggande plan.

Det är här som fallskärmen nu kommit in. Att höra Oscar (alumni från förra året) berätta om hur han, utan någon teknisk bakgrund, med 1-2 kurser ekonomi i bagaget, inställd på att landa i någon form av tjänsteverksamhet, hamnar på ett företag som distribuerar industrilasrar. Varenda anställd var i princip utbildad ingenjör och Oscar hade ingen kunskap, inget överdrivet intresse och ingen erfarenhet i den typen av bransch. Innan denna vecka hade detta låtit som ett mardrömsscenario, men nu mer än någonsin känner jag att det finns möjligheter bakom varenda en av de 30 dörrar till de partnerföretag som vi tillsammans ska träffa om ungefär 48 timmar. Vidare att även höra de andra alumnerna i tisdags i ämnet, samt lyssna till vår helt fantastiska kursledning understryka med emfas, att man som Matixstudent måste pröva sina vingar, våga vara obekväm och ta sig an nya situationer och nya roller för att utvecklas som allra bäst. Denna första söndag i september känns det verkligen som att denna under veckan hemmasydda fallskärm blivit större och större, bättre förstärkt och mer och mer trygg att använda när den gröna lampan snart lyser, och vi alla ska hoppa ur trygghetens flygplan en efter en.

Det är okej, det kommer ordna sig vart man än hamnar, men bara med hjälp av det personliga kapital som du bidrar med, samt den utökade verktygslåda som kommer bli mer och mer behjälplig alltjämt som året fortgår. Jag inser detta nu, jag är bekväm med det, jag kommer anamma det – den initiala planen är inte längre aktuell.

”Gemenskap”
Den andra delen vill jag kalla ”gemenskap”, dels för att det är något jag värdesätter något otroligt i min vardag men givetvis för att gemenskapen är redan nu en helt otroligt stark del i gruppen, som likt en välkomponerad kedja håller i alla väder och kan stå emot det mesta den utsätts för. Emellanåt kommer det gnissla, emellanåt kommer det känns som att gruppen, lärteamet och/eller individen är on top of the world men det är just dessa svängningar och ojämnheter, i alla lägen, som gemenskapen kommer sättas på prov och fungera som den olja som ser till att kedjan håller framtill den 3 juni 2016, och förhoppningsvis många år ytterligare. Bara under denna vecka har vi alla funnit gemenskapen tillsammans, även om vissa är lite närmare varandra än andra, men övergripande har hela gruppen varenda sekund av varje timme av varje dag investerat i varandra och visat att man verkligen har ett driv, ett intresse och ett engagemang i att lära känna och finnas där för varandra.

Jag tror mer på vetenskap än övernaturliga fenomen, men att bero på att vi i fredags skulle berätta något lite hemligt om oss själva, är en lite udda förmåga hos mig själv att kunna känna av energier i grupper och rum. Jag är medveten om att detta låter riktigt sjukt, jag känner mig tokig som ens uttrycker detta då jag själv är så rationell som det bara går att bli. Anledningen är för att jag i fredags kände en helt otroligt stark positiv känsla i rummet under de kreativa, roliga men samtidigt välkomponerade och sanna redovisningar vi höll för varandra. Det är ett riktigt gott tecken vill jag lova, för jag kan inte komma ihåg när jag senast var i en sal inför en redovisning och inte kände något annat än ångest från individer i omgivningen. Det tyder på en stark grupp, med ömsesidig respekt, värme och som är oerhört bekväm med alla dess delar.

För övrigt tyckte jag verkligen att alla redovisningar var briljanta, och alla på helt olika sätt med tanke på den spännvidd som fanns i de olika utförandena. Att överskåda varje grupp i samband med detta, gav sannerligen intrycket av att alla i gruppen bidragit med sin egen personliga touch till helheten, och den känsla jag har av alla enskilda personer i klassen kändes påtagligt signifikativ för de enskilda redovisningar alla skapat gemensamt.

”With tired eyes, tired minds, tired souls – we slept”
I skrivande stund inser jag att det nog är dags att ”wrap things up” som man säger när det är dags att inse att man är mer än färdig. Jag fick inga direkta instruktioner om antal ord, tecken eller dylikt som detta inlägg skulle vara, vad jag skulle fokusera på eller någon deadline att förhålla mig till. Jag skulle bara kicka igång denna blogg för 30 nya skribenter och skicka med en bild på mig själv i något sammanhang.

Jag vet inte om några av er känner igen er i något av det jag nu författat, eller om någon av er ens har orkat läsa till denna punkt då detta blivit mer av en essä än ett blogginlägg. När man inte får några begränsningar att förhålla sig till blir det lätt så här i mitt fall, så lär er den biten med mig redan nu. På så vis slipper jag skriva mindre noveller vid varje tillfälle något ska knåpas ihop, för det är inte ens medvetet det blir långt, jag vet ibland bara inte om jag har hittat mitt slut eller inte.

Delrubriken i sig syftar till en serie jag såg för en herrans massa år sedan, det är en av mina absoluta favoritformuleringar och har funnits med mig i många år. I detta sammanhang syftar den helt enkelt till att efter en vecka med intryck, lärdomar, kunskap, vänskap, broar, dans, kärlek och lite alkohol här på slutet, är det dags att ta sig till kammaren, begrunda och försöka smälta denna första vecka. Jag är helt slut kan jag säga, men på ett positivt sätt. Jag tror vi alla gick in i denna första vecka som en nyköpt svamp, och nu har vi absorberat så mycket av alla ovan nämnda element att vi är helt fyllda. Men imorgon är det måndag, och efter en helg av vila, av att smälta allt som denna nya union vi ingått i har gett oss, kommer vi alla tillbaka till denna nya vecka redo att absorbera nya ting igen.

Tack för denna första vecka, och tack för att ni alla gått in och investerat så mycket i detta för att nu ha skapat denna otroliga språngbräda i vad jag hoppas ska bli det mest lärorika, dynamiska och utvecklande året under skoltiden.

Väl mött!

/Johan E
 

Läs hela inlägget »

Har du frågor kring bloggen eller dess innehåll, kontakta oss gärna!

Tel: 031-786 55 54
Mail: matix@handels.gu.se

Etiketter

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Pontus Aronsson » Throwback Thursday:  ”Jet-Set håller med!”

  • Hampus » Throwback Thursday:  ”Väldigt bra skrivet! håller verkligen med dig min kära vän.”

  • Pontus Aronsson » Förändring:  ”Vad har du emot Finland? ”

  • Oskar Stigsson » Förändring:  ”Gnosjö håller med!! Bra skrivet. Hua-hua-hua”

  • Hampus Olsson » Förändring:  ”Kommentera gärna ifall ni har input på saker jag kan förbättra i mitt skrivande!”

Arkiv