Hej då trygghetszonen. Hej Matix!

Hej allesammans!
 
Just nu sitter jag hemma i de småländska skogarna i vad man skulle kunna kalla definitionen av min trygghetszon. De första veckorna på Matix-året har rusat iväg i 200 km/h och att ta sig ur sin trygghetszon är något som har diskuterats flitigt. Nu är det första gången sedan jag började i slutet av augusti som jag har satt mig ner och reflekterat över vad som har hänt under de inledande månaderna då jag i många avseenden har befunnit mig utanför min trygghetszon. Efter att ha bott i Milano under våren så trodde jag att en flytt till Göteborg skulle bli en bagatell (hybris). För mig har de senaste månaderna inte bara inneburit en ny utbildning utan också en helt ny stad, vänner, jobb och en hel del annat. Det har blivit en stor omställning och därför vill jag dela med mig av mina första intryck under inledningsfasen på detta året. Jag är taggad för att skriva mitt livs första blogginlägg och känner att det inte kan bli värre än att spela in en podcast och höra sin egen röst som vi gjorde under den andra veckan på utbildningen. Gött, som den äkta Matixaren man är tar jag nu ytterligare ett steg utanför trygghetszonen.
 
Håll i er!
 
 Jag har känt mina klasskompisar i ungefär två månader och jag skulle vilja säga att det känns som att jag har känt många betydligt längre. Detta är en speciell känsla då det var längesedan jag träffade 29 härliga individer på en och samma gång. Att man skulle få vänner för livet och en fantastisk sammanhållning i klassen är redan något jag kan skriva under på. Dagarna på Matix liknar inte dagarna under mina kandidat-år överhuvudtaget. Att studera måndag till onsdag för att sedan jobba på ett tillväxtbolag med de strategier och teorier man har lärt sig på torsdagar och fredagar är ett upplägg jag tycker är otroligt bra. Om framtidens utbildningar inte är upplagda på detta sätt så kommer jag bli otroligt förvånad. Att hålla koll på inlämningar, aktiviteter i skolan, försöka driva ett tillväxtbolag framåt samt ha ett privatliv kan låta stressigt. Jag skulle säga att man absolut har ett fullspäckat schema men att jag redan har lärt mig mer och haft sjukt mycket roligare under dessa veckor än vad jag gjorde under X antal månader på min kandidat. Att få uppbackning från kursledningen, coacher, klasskompisar och företaget är en otrolig chans att verkligen ta sig ur sin trygghetszon. Detta är en möjlighet jag är väldigt tacksam över att jag har fått. 

Jag är på ett partnerföretag som heter IUS Innovation som jobbar med att skapa innovationer som får människor att växa och ska på detta sättet förändra samhället. Då undrar ni kanske precis som jag gjorde i början: Vad för innovationer?…och är det nu jag får chansen att rädda världen? Jo, det är innovationer med hjälp av spelets kraft (gamification), appar och hemsidor av olika slag.
 
I ärlighetens namn så ligger kodning, programmering och allt som har med spelutveckling att göra oerhört långt ifrån mina intressen. Jag är i princip uppvuxen i en tennishall där samtalsämnen har inkluderat varför man missar sin forehand eller vart man ska placera bollen för att lyckas krossa sin motståndare. Allt har diskuterats, allt förutom front-end, back-end buggar och push-notiser. Jag var väldigt tydlig med att poängtera att jag gillar utmaningar och att jag ville ha en stor utmaning under Matix-året. Nu är jag är på IUS som är ett bolag som till stor del jobbar med programmering vilket inkluderar ett språk som jag aldrig hört förut samt att de just nu befinner sig i en expansiv tillväxtfas. Kan därför konstatera att jag verkligen har fått något att bita i. Även det faktum att jag har jobbat på bank i några år nu och vant mig vid en STRIKT dresscode, TYDLIG arbetsfördelning och framförallt mycket STRUKTUR. Att komma in på detta härliga bolag blev en smärre chock då IUS Innovation och SEB minst sagt jobbar lite olika.
  
Förra veckan var vi på samtal hos ett företag som heter Yes-P. De jobbar med att få organisationer, ledningsgrupper och individer att prestera bättre. Det här var otroligt nyttigt och intressant. I klassen har vi ett mycket skönt klimat där man inte är rädd för att erkänna sina svagheter och hos Yes-P blev detta mer påtagligt än någonsin. Kontentan av samtalet med andra Matixare och en professionell coach var att man ska aldrig tro att man är ensam om att känna något. Det finns alltid folk som känner likadant och jag blev förvånad över hur olika men ändå lika vi människor är. Att öppna upp sig och visa sig sårbar kan vara en otrolig styrka och du ska alltså inte tro att du är speciellt unik med dina tankar och känslor ;)
 
Ha det fint!
Sofia Björk
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Pontus Aronsson » Throwback Thursday:  ”Jet-Set håller med!”

  • Hampus » Throwback Thursday:  ”Väldigt bra skrivet! håller verkligen med dig min kära vän.”

  • Pontus Aronsson » Förändring:  ”Vad har du emot Finland? ”

  • Oskar Stigsson » Förändring:  ”Gnosjö håller med!! Bra skrivet. Hua-hua-hua”

  • Hampus Olsson » Förändring:  ”Kommentera gärna ifall ni har input på saker jag kan förbättra i mitt skrivande!”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln